ikkapikka

Jag känner mig lite splittrad just nu. Det är nu bara en månad kvar tills jag ska börja jobba igen. Senaste tiden har jag sagt till alla som frågat att det ska bli "jättekul" att gå tillbaka. Att jag börjar känna mig "klar" med att vara hemma osv. Det är inte så att jag har ljugit när jag sagt så, det SKA bli kul med lite ombyte. Att få träffa vuxna människor hela dagarna och inte prata kiss och bajs osv. Jag har ju t.o.m. fått en ny tjänst. Samma avdelning men jag kommer att jobba med helt andra arbetsuppgifter mot tidigare. MEN. Jag älskar verkligen att vara hemma och vara den bästa mamma som Cornelia kan ha. Jag älskar att se henne utvecklas. Jag älskar våra mysiga morgonar då vi bara tar det lugnt med frukost och morgontidningen. Jag älskar att busa och leka med henne. Jag älskar att träffa andra mammor och låta våra barn leka tillsammans medan vi tar en fika. Jag älskar att gå sköna promenader med henne. Jag älskar helt enkelt mammalivet! Kanske lite för mycket egentligen... Oj vad jag tror att det kommer bli jobbigt. Inte för Cornelia, hon har världens bästa pappa som hon stortrivs med, men jag? Hur ska det gå för mig?

Vi har haft Cornelia borta över natten en gång. Därpå har hon varit med min mamma ett par timmar några gånger men jag har aldrig varit ifrån henne en hel dag. Nu kommer jag att i bästa fall få säga godmorgon innan det är dax att jäkta iväg till jobbet. När jag kommer hem så får jag 2-3 timmar, max. Hur ska det gå? Mitt mammahjärta blöder bara vid tanken...

Älskar dig såååå min lilla skruttunge! Låt denna månad gå extremt sakta nu...



Nellan öppnar presenter på sin 1-årsdag.



En riktig favoritbild från pappa och Raijas bröllop i somras.



Bus på semestern!



Mys i sängen!



Sötaste lilla bebisknytet på besök hos Farmor och J-Å för första gången knappt 2 månader.



3 dagar liten knott. Tänk vad mycket man kan älska någon så liten!